Polymerisation:

Kloroform reagerar med fluorvätesyra för att bilda trifluormetylkloroform, som sedan upphettas för att producera monomeren tetrafluoretylen. Denna monomer renas genom destillation eller torkning för att avlägsna föroreningar. Det finns två huvudmetoder för att polymerisera tetrafluoretylen: suspensionspolymerisation och emulsionspolymerisation.

• Suspensionspolymerisation: Tetrafluoretylen placeras i vatten, tillsammans med en initiator och ett dispergeringsmedel. Det värms upp för att bilda granulärt PTFE-harts, vanligtvis i storlek mellan 50 och 500 mikron. De fasta PTFE-partiklarna separeras sedan genom filtrering. 
• Emulsionspolymerisation: I denna process används vatten som medium med en emulgeringsmedel, vilket resulterar i ett fint pulverformigt PTFE-harts, vanligtvis mindre än 1 mikron i storlek. Emulsionen bryts, följt av koagulering, tvättning och torkning för att producera PTFE-pulverharts. 

Bearbetningsmetoder:

Kompressionsgjutning:
Principen är att komprimera pulvret till en förform och sedan sintra det vid höga temperaturer för att smälta och binda samman partiklarna, följt av kylning för att fixera formen.

 

• • Sintring: Höga temperaturer gör att PTFE-partiklar smälter och diffunderar, vilket bildar en kontinuerlig struktur. 
  • Smältande: När temperaturen överstiger 327 °C övergår PTFE-partiklarna från ett kristallint till ett amorft tillstånd, varvid ytan smälter och bildar ett "flytskikt". 
  • Konventionell kompressionsgjutning: Pulver placeras manuellt i en form, pressas sedan, och delen tas bort efter att formen öppnats. 
  • Automatisk kompressionsgjutning: Processen är helt automatiserad och styrs av maskiner. 
  • Isostatisk gjutning: Råmaterialet placeras i en flexibel form och jämnt tryck appliceras med vätskor som vatten eller olja för att skapa en miljö med jämnt tryck.
    

                                 

Denna metod är idealisk för att tillverka enkla, tjockväggiga produkter såsom plattor, stänger, tätningar och skivor. Processen är enkel och kostnadseffektiv, lämpad för småskalig produktion, men storleken begränsas av formen.

 

Extruderingsgjutning:
Principen är att använda ett "extruderingshjälpmedel + tryck" för att driva PTFE-pulver att flöda och formas kontinuerligt genom en form vid rumstemperatur, följt av avfettning, sintring och härdning.

 

           Avfettning: Avlägsnar extruderingshjälpmedlet, som förångas vid 60–120 °C.

 

Denna metod används vanligtvis för att tillverka långa, tunnväggiga produkter såsom rör, kabelisolering och tunna stänger. Den är effektivare än formpressning.

 

Impregneringsgjutning:
Denna metod använder flytförmågan hos PTFE-dispersionsvätska, som penetrerar, vidhäftar och härdar för att binda till substratet. Porösa material som tyg eller metallnät indränks i PTFE-dispersionsvätskan och bildar en kontinuerlig beläggning eller kompositstruktur på ytan eller inuti porerna.

Det används ofta för att tillverka korrosionsbeständiga filtervävar, högtemperaturtransportband och komposittätningsmaterial. Att kontrollera jämnheten i beläggningstjockleken kan dock vara utmanande.

 

Sträckgjutning:
PTFE sträcks vid en specifik temperatur för att bryta den täta kristallina strukturen, vilket skapar en porös nätverksstruktur (ePTFE) i antingen en riktning (uniaxiell) eller båda riktningarna (biaxiell).

Denna metod används för att tillverka artificiella blodkärl, andningsbara membran, tätningstejper etc.

Den största fördelen är möjligheten att kontrollera porositeten och de mekaniska egenskaperna, där processparametrar som sträckningshastighet och temperatur har en betydande effekt på produktens prestanda.

 

Maskinbearbetning:
Efter sintring kan PTFE-förformen precisionsbearbetas med processer som svarvning, fräsning och borrning för att uppnå önskad tjocklek och form.

Denna metod används för att tillverka precisionstätningsringar, specialpackningar, lager med mera.

                                             

 

Sammanfattning:

• Kompressionsgjutning kontrollerar produktstorlek och mekaniska egenskaper väl, vilket gör den idealisk för höghållfasta delar med jämn densitet. Isostatisk gjutning skapar en jämn densitet i hela materialet, vilket gör den lämplig för höghållfasta applikationer. 
• Extruderingsgjutning används vanligtvis för rör och stänger och är mer effektivt än kompressionsgjutning. 
• Impregneringsgjutning är flexibel och lämplig för små eller oregelbundet formade produkter, även om beläggningstjockleken kan vara svår att kontrollera. 
• Sträckgjutning förbättrar mekaniska egenskaper och möjliggör exakt kontroll över porositet och ytkvalitet. 

Maskinbearbetning ger hög precision för komplexa former och delar som specialpackningar och lager.